Sekretess och tystnadsplikt

Reglerna om sekretess och tystnadsplikt finns för att skydda patienternas integritet. De är en viktig förutsättning för förtroendet för vården.

Denna text tar upp huvuddragen i regelverken och några av de vanligast förekommande frågorna om sekretess och tystnadsplikt. Texten är inte en uttömmande beskrivning av regelverket. Vill du veta mer finns det länkar till lagtexter m.m. till höger.

Regelverket

Tystnadsplikt och sekretess i vården regleras i två olika lagar beroende på om verksamheten är allmän eller enskild. För allmän verksamhet gäller fr.o.m. den 30 juni 2009 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) som är mer lättförståeligt än den tidigare gällande sekretesslagen.

För enskild verksamhet gäller 2 kap. 8 – 10 §§ i lagen (1998: 531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). I LYHS finns också bestämmelser i 2 kap. 11 § som gäller för såväl allmän som enskild vård, se mer nedan.

Även om reglerna ser olika ut för allmän och enskild verksamhet är den principiella innebörden av reglerna ofta densamma. Det ska inte vara någon skillnad på integritetsskyddet för patienter i allmän och enskild vård.

Vad innebär sekretess?

Sekretess innebär förbud att röja uppgift, vare sig det sker muntligen, skriftligen eller på annat sätt. Inom vården handlar det inte enbart om dokumenterade uppgifter, utan även alla andra typer av uppgifter som är av personlig art. Allt man ser, hör eller på annat sätt får reda på i arbetet och som kan betraktas som privata uppgifter om enskilda patienter omfattas av sekretess.

När det gäller sekretess till skydd för enskild i allmän hälso- och sjukvård (t.ex. landsting och kommuner) finns bestämmelser i 25 kap. i offentlighets- och sekretesslagen. Av 25 kap. 1 § framgår att uppgifter om enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden bara får lämnas ut, om det är helt klart att den det gäller eller någon närstående till den enskilde, inte lider men om uppgiften lämnas.

Med begreppet men avses allt som den berörde individen upplever som ett mer påtagligt obehag. Bedömningen om men måste alltid göras från den enskilde individens egen upplevelse. Det förutsätter i regel att man ska fråga patienten om denne samtycker till att uppgifter lämnas ut. Det finns inga formella krav på hur ett samtycke ska utformas. Det räcker om det är muntligt. Det kan dock vara bra att dokumentera samtycken i patientjournalen.

Motsvarande bestämmelse om sekretesskydd i enskild vård finns i 2 kap. 8 § LYHS. Där framgår att hälso- och sjukvårdspersonal inte obehörigen får röja vad han eller hon i sin verksamhet fått veta om den enskildes hälsotillstånd eller personliga förhållanden.

Patienten har normalt rätt att själv ta del av sin egen information och sin egen journal. Det är endast i undantagssituationer man kan begränsa patientens rätt att ta del av journalen (25 kap. 6 och 7 §§ offentlighets- och sekretesslagen och 2 kap. 8 och 9 §§ LYHS).

Om man lämnar ut uppgifter som omfattas av sekretess kan man åtalas och dömas för brott mot tystnadsplikt (brottsbalken 20 kap. 3 §).

För vilka gäller sekretessen?

Sekretessen gäller för all personal och för alla uppdragstagare som deltar i vårdarbetet. Den gäller även administrativ personal och personal som ansvarar för teknisk utrustning. Sekretessen gäller även för den som på grund av sin utbildning deltar i vårdarbetet. Däremot gäller den inte för elever som inte deltat i vårdarbetet, som t.ex. prao-elever.

Sekretessen gäller även sedan anställningen eller uppdraget har avslutats.

Vårdnadshavares rätt till insyn

Vårdnadshavaren har i regel rätt att ta del av uppgifter rörande sitt barn eftersom de företräder sitt barn i rättsliga och personliga angelägenheter. Vårdnadshavare ska dock i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.

Av 12 kap. 3 § i offentlighets- och sekretesslagen framgår att sekretess till skydd för den underårige skall gälla även i förhållande till dennes vårdnadshavare, om det kan antas att den unge skulle lida betydande men om uppgiften röjs till vårdnadshavaren. 

Sekretessbrytande bestämmelser

I vissa situationer föreligger trots reglerna om tystnadsplikt och sekretess en anmälnings- och rapporteringsskyldighet. Dessa situationer är reglerade i lagstiftningen. Vissa bestämmelser gäller enbart inom vården, medan andra gäller för alla i samhället.

Nedan följer några exempel på anmälnings- och rapporteringsskyldigheter.

  • Om man får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd måste man som vårdpersonal anmäla det till socialnämnden, se 14 kap 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Man är som vårdpersonal också skyldig att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen av ett barns behov av skydd.
  • Om den som är verksam inom omsorger om äldre personer eller personer med funktionshinder uppmärksammar eller får kännedom om ett allvarligt missförhållande i omsorgen om någon enskild ska detta genast anmälas till socialnämnden, se 14 kap 2 § socialtjänstlagen (Lex Sarah)
  • Om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom skall vårdgivaren genast anmäla detta till Socialstyrelsen, se 2 kap. 7 § LYHS (Lex Maria)
  • Det finns också ett flertal anmälnings- och rapporteringsskyldigheter avseende missbruk, smittskydd, körkort m.m.

Alla medborgare har en lagreglerad skyldighet att avslöja/anmäla vissa allvarliga brott som är ”å färde” dvs. pågående brott, se Brottsbalken 23 kap. 6 §. Bestämmelsen avser endast de grövsta brotten som exempel mord, dråp, grov misshandel, rån och högförräderi. Om brottet redan har fullbordats har man inte längre någon skyldighet att avslöja det.

Exempel på andra situationer där det inte gäller sekretess:

  • Uppgifter till nationellt eller regionalt kvalitetsregister enligt patientdatalagen.
  • Uppgift till myndighet inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten om det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detta gäller i tre angivna situationer och oberoende av samtycke av den enskilde:
    1. den enskilde har inte fyllt 18 år eller
    2. har ett pågående missbruk eller tvångsvårdas enligt LPT eller LRV
    3. uppgifter om gravida kvinnor om uppgiften behöver lämnas för nödvändiga insatser till skydd för det väntade barnet.
  • Om den enskilde inte kan ge sitt samtycke på grund av sitt hälsotillstånd eller av andra skäl, hindrar inte sekretess att uppgifter som behövs för nödvändig vård, omsorg, behandling, eller annat stöd lämnas från den allmänna vården till annan, allmän eller enskilt, bedriven vård eller socialtjänst 

Mer om brott

I några situationer får man (frivilligt) lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess och tystnadsplikt. Detta gäller t.ex. vid misstanke om vissa brott till brottsutredande myndigheter (polis och åklagare).

De situationer det kan vara fråga om anges nedan:

  1. Om den som utsatts för brottet (målsäganden) är underårig och det är fråga om ett brott som finns upptaget i 3, 4 och 6 kapitlet i brottsbalken (t.ex. mord, dråp, misshandel, vållande till annans död, olaga frihetsberövande, olaga tvång, våldtäkt m.m.) eller om det är fråga könsstympning. Observera att det ska vara fråga om ett begånget brott. I dessa situationer har man således inte någon skyldighet att anmäla till polis, däremot kan ha skyldighet att anmäla till socialnämnden enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen.
  2. Om det är fråga om ett begånget brott för vilket lägsta föreskrivna straff är fängelse i ett år (t.ex. grov misshandel, olaga frihetsberövande, mord, dråp, våldtäkt, mordbrand, rån). Man kan också lämna uppgifter om försök till brott där det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år (t.ex. mord, dråp, människorov, våldtäkt).
  3. Förhindra förestående eller pågående rattfylleri.
  4. Om man själv som vårdpersonal utsatts för ett brott.

Det är inte straffbart att bryta mot lagen om det är nödvändigt för att avvärja överhängande fara för liv, hälsa eller värdefull egendom, se brottsbalken 24 kap. 4 §. Det kan således vara försvarligt att lämna ut uppgifter till polisen även om det är fråga om ett förestående brott som inte har fullbordats.

Upplysningar till myndigheter

Även om det råder tystnadsplikt och sekretess har man som hälso- och sjukvårdspersonal i vissa fall skyldighet att lämna upplysningar till olika myndigheter. De situationerna framgår av 2 kap. 11 § LYHS. Där anges att vårdpersonal är skyldig att lämna ut uppgifter

  1. om någon vistas på en sjukvårdsinrättning om uppgifterna i ett särskilt fall begärs av bl.a. domstol, åklagarmyndighet eller polismyndighet. Skyldigheten omfattar endast att svara på om den efterfrågade personen befinner sig på vårdinrättningen eller inte. 
  2. som behövs i verksamhet för personskydd för riksdagens ledamöter, statschefen och övriga medlemmar av kungahuset, statsråd, statssekreterare och kabinettssekreterare, om uppgifterna i ett särskilt fall begärs av Säkerhetspolisen,
  3. som behövs för en rättsmedicinsk undersökning,
  4. som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och medicinska frågor behöver för sin verksamhet,
  5. som behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en studerande från högskoleutbildning, eller
  6. som Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet att ha körkort, traktorkort eller taxiförarlegitimation.

Om vårdpersonalens namn

Uppgifter om namn på dem som är anställda vid myndigheter (landsting, kommuner, staten) är offentliga. Namnen kan inte sekretessbeläggas. Enligt offentlighets- och sekretessförordningen omfattas däremot uppgifter om hälso- och sjukvårdspersonals hemadress, hemtelefonnummer, personnummer m.m. av sekretess hos de myndigheter som svarar för personaladministrativ verksamhet.

Att vittna vid domstol

Det är en medborgerlig skyldighet att vittna. I dessa fall viker i regel tystnadsplikten. Det finns dock undantag.

Läkare, tandläkare, barnmorska, sjuksköterska, m.fl. och deras biträden får enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken inte vittna om uppgifter som de anförtrotts i sin yrkesutövning och vad de erfarit i samband med denna.

Vad de hört eller sett i egenskap av privatpersoner är de dock skyldiga att vittna om. De är skyldiga att vittna, men får inte utfrågas om omständigheter som omfattas av tystnadsplikten(s.k. frågeförbud). Detta gäller även om förhandlingen hålls inom stängda dörrar. Frågeförbudet skall iakttas självmant av domstolen.

Biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor uppräknas inte i bestämmelsen om frågeförbud i rättegångsbalken.

Det är inte någon skillnad beträffande frågeförbudet om man är verksam i allmän eller enskild tjänst.

Den angivna personalen får dock vittna om den till vars förmån sekretessen gäller, samtycker till vittnesförhör.

Det finns också en skyldighet att vittna trots sekretess och frågeförbud om det är fråga om ett brottmål där minimistraffet/det lindrigaste straffet är ett års fängelse eller om det handlar om försök till brott där det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Detsamma gäller om brottet riktas mot någon som inte fyllt arton år och brottet avser något av de brott som uppräknas i 3, 4 och 6 kap. brottsbalken eller könsstympning.

Man är som vårdpersonal också skyldig att vittna på begäran av socialnämnd i vissa mål om skydd för barn. Det kan t.ex. röra mål om förbud för en person att ta emot andras barn i sitt hem, adoption och vård av unga enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

En situation där det ibland kan bli aktuellt med vittnesförhör för vårdpersonal är vid vårdnadstvister mellan föräldrar. Om vårdpersonal kallas in för att höras om barnet är det viktigt att känna till att man inte får vittna om inte vårdnadshavaren har lämnat sitt samtycke. Om föräldrarna har gemensam vårdnad måste båda föräldrarna lämna samtycke.

Inre sekretess

Frågan om utbyte av uppgifter inom en myndighet eller inom en verksamhet regleras i patientdatalagen (2008: 355; PdL). Av 4 kap 1 § PdL framgår att den som arbetar hos en vårdgivare bara får ta del av dokumenterade uppgifter om en patient om han eller hon deltar i vården av patienten eller av annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete inom hälso- och sjukvården.

Om man läser en datajournal olovligen, dvs. utan att behöva tillgång till uppgifterna för att kunna utföra sina arbetsuppgifter, kan man bli åtalad och dömd för dataintrång (Brottsbalken 4 kap. 9 c §).